En ruggigt obekväm sanning

Visste du att om du planterar ett träd så absorberar det ett ton koldioxid under sin livstid?
Jag kommer tillbaka till detta...


Nyduschad, raggsockar på, ärtsoppan uppäten en dag för tidigt och badrocken över axlarna. Jag har det ganska gott ändå. Att det står en nyutsprungen röd ros och en smarrig paj i köket gör ju inte det hela sämre. (Anna..vilken tjej)

Jag fann mig själv cyklandes hem på min vårrenoverade "Beach-cruiser" igår kväll. Jag cyklade inte fort och endast med kraften från ett av mina ben. Jag och Engström sprang båda (i en enligt oss) perfekt lucka på träningen...men vi valde att titta åt ett annat håll och sedan valde jag att ta emot hans stenhårda knäskål rakt in i min för tillfället spända lårmuskel.

Skönt.

Inte varje dag man får känna på lite smärta. Tillbaks till hemfärden med ett ben som motor. Jag hörde plötsligt mig själv vissla på "Bjällerklang", och i samma veva tänkte jag tanken att vi ska spela utomhus nästa vecka, jag var ju faktiskt på väg hem från den allra sista inomhustränigen. Snön vräkte ner och det var innerligt svinkallt. Vad hände egentligen med våra årstider?

Där på vägen hem tänkte jag att nu är det bara ett virr-varr allihopa. De säger att växthuseffekten gör att flyttfåglar inte flyttar, tänk då att den där effekten får oss människor att snurra ihop årstider. Den fick mig att vissla julsånger i slutet av februari, samtidigt som jag funderade på vilken startelva som skulle starta mot Wobbler på tisdag, återigen---- UTOMHUS!

Självklart vet jag att "växthuseffekten" är en liten fluga, precis som bloggandet är. Om några år ligger fokus på något annat som säljer lösnummer. Jag vill såklart att världen ska överleva, jag vill att vi ska tänka på vår planet och allt det där, men jag inser allt för ofta hur ytliga och kortsiktiga våra samhällsfunktioner är.

Idag när jag kom hem så hade filmen kommit. Den låg där, men en liten lapp på omslaget

"Anlänt trasigt till posten 070221".

Vadå anlänt trasigt, vem fan bär posten till Posten? Är inte det Postens antällda? Brevbärar´n som blev sur på paketet som satt fast längst upp i gula lådan vid tömning? Är inte han anställd av Posten? (Engström försvara dig och dina jävla paket, du får en gratis kontring mot mitt yrke...) Hur som helst, när ilskan lagt sig (den hann egentligen aldrig stiga) så upptäckte jag att filmen var oskadd och förpackad i ett pappersfodral, ni vet ett sådant man kan köpa billiga Cd-singlar i.
Hallå, ska jag betala 199 spänn för att inte ens få DVDn i ett "riktigt" fodral!?
Då ser jag det...återigen lägger sig ilskan som aldrig riktigt vill stiga för mig och jag ler för mig själv när jag läser nästa mening.

"Denna förpackning är tillverkad av 100% återvunnet material."

Smart. Vad är egentligen ett "riktigt" fodral?

Det är från den här filmen som många av mina senaste funderingar kommer ifrån. Film och film, det är mer en föreläsning om hur vi har det här på jorden. En verklig berättelse och en ruggigt obekväm sanning.

Jag ska se den tillsammans med många av mina vänner. Igen och igen. Sedan ska jag ge den vidare till dig.

Global uppvärmning - Du bestämmer

Först ska jag berätta om hur mitt liv har varit den senaste månaden. I samband med att jag sålde min tv och skapade ett mer socialt vardagsrum passade min dator på att krångla. Det slutade med att hela hårddisken gick sönder och nu sitter jag hemma med radion som enda elektroniska sällskap. Det låter kanske som om jag är bitter, men det är jag faktiskt inte. Jag har trivts rätt bra även utan dator. Vissa upptäckter har jag gjort, såsom att jag faktiskt inte behöver kolla av min mail åtta gånger om dagen. Vad jag saknar är förståss musiken. Jag lyssnar förståss mycket på radion, men det är ingenting emot att få göra en skön spellista och bara sitta ner och njuta.

Hur gick det då med livet utan tv? Jag har klarat mig väldigt bra. Ibland tittar jag på nyheterna på jobbet, jag läser Metro och lyssnar på ekot och radiosporten (längtar ofta efter sköna Lasse Granqvist-referat i 250km/h). Av bara farten har jag även hunnit se Lasse Brandeby dansa tango och i det ögonblicket var jag utomordentligt nöjd med att ha såld den fyrkantiga, icke möblerbara klumpen.

Att mitt vardagsrum därtill har fått en lite mer vuxen atmosfär kan ju inte skada nu när jag är närmre 50 än nyfödd.

Våren är späckad, om några dagar bär det av till Thailand med familj och släkt. Vi blir elva tappra själar som ska steka oss i 14 dagar. Det kan bara bli succé om du frågar en sann optimist.

Därefter börjar ett tungt arbete med att leda ett fotbollslag (läs: FCZ) till nya framgångar. Träningsläger planeras i dagarna med bl.a. obligatoriskt beeptest utan närvaro, gyttjebrottning på de svindyra träningsplanerna och SM i att spela snabb-prick apbakis.

Sist vill jag nämna några ord om det som ligger min varmast om hjärtat just nu. Global uppvärmning. En härlig historia där jag tror att vi själva får vara med och bestämma slutet, ni vet precis som i "Bullens" brevfilmer med alternativslut...eller var det så längesedan att ingen längre minns?

Dra ditt strå till stacken och börja med de enkla sakerna. Källsortera tidningar, glas, metall, wellpapp, plast och självklart lysrör och batterier. Visste du att varje medborgare har rätt till 6 kostnadsfria besök på en grovsopstation per år (när du ska kasta soffan eller liknande).

Sälj bilen, du behöver den inte så mycket som du tror. Du slipper att ha lån, du slipper bry dig om bensinpriser och framför allt så slipper du skrapa rutan och kan lugnt läsa tidningen på vägen till jobbet i stället.

Dela dagstidning med grannen eller kompisen som alltid går upp en halvtimme tidigare och bor runt hörnet. Bra för miljön och för plånboken.

Cykla. Kort och gott!

Ta hand om Sverige nu är jag är borta. Vi ses till våren, när isen har smält.

Samhällets fördummande effekter

Vi är många som hela tiden tror att vi är vuxna. Vi tror att vi har klarat av ungdomen och att vi är inne i den mogna världen. Jag tänker på tillfället från spårvagnen när jag ser en gammal dam gå ombord och jag reser mig för att låta henne sitta. För några år sedan kallades det ”Vilken artig ung pojke” medan man idag kallar det ”tack”.
Skillnaden är väl inte så stor kan man tycka. Skillnaden ligger totalt i betraktarens ögon, i detta fall hos den gamla damen som blev mycket mer förvånad av att en ung pojke kunde bereda henne en sittplats än åt att en ung man gjorde det.

Det finns andra erfarenheter som talar sitt tydliga språk. Samhällets norm berättar för oss inom vilka ramar vi ska vara när vi är i en viss ålder. Vi ska festa, idrotta och gå i skolan när vi är unga. Vi ska stadga oss, jobba, hitta bostad och skaffa barn strax innan 30. Vad händer sedan? Ska livet fortsätta att följa ett redan färdiglagt schema?

Här gäller ju precis samma sak som hos tanten, sanningen ligger i betraktarens ögon. Det är bara du själv som bestämmer hur du lever ditt liv. Vem du delar det med, vem du INTE delar det med, Vad du gör med tiden och när du gör något. Att förstå att samhället har en stark påverkan på varje individ är inte helt självklart. Jag tror att när en person har insett vikten av trycket från det vi har runt oss så kan en person börja handla och leva på sitt eget sätt.

Det blir lite luddigt och nu riskerar jag att bli överdrivet filosofisk, men jag vill ända lägga vikt vid detta fenomen.

Jag sålde min TV igår (inte enbart för att stilla mitt dåliga samvete för icke-betald TV-licens). Inga av mina möbler i vardagsrummet är längre möblerade efter en ”dumburk”. Reaktionerna har varit olika, de flesta tycker att jag är knäpp och är övertygade om att det kommer att bli tomt för mig.

Jag minns i gymnasiet, runt 97-98, då slog den stora mobilrevolutionen till. Plötsligt hade hälften av alla man kände en mobiltelefon. Coolt tyckte jag. Något år senare minns jag att jag funderade på om jag kände någon utan mobil. Jag kom på två namn, Line och Johan. Idag vet jag att Line har skaffat en, varför vet jag inte, men det skulle inte förvåna mig om det var påtvingat från jobbet. Johan har jag inte koll på, men om han fortfarande inte har någon så är jag imponerad.

Det finns många exempel. Några av oss kanske undviker utvecklingen i ren protest. Jag har många gånger tänkt på vad en mobiltelefon gör med oss människor. Självklart har den sina fördelar, det vet vi alla. Jag tycker att vi ska ta oss en funderare på varför vi har den.
Ska vi själva kunna ringa när vi vill, eller ska vi själva kunna bli ringda till när andra vill? Återigen, samhällets krav på normalisering.

Mobilen har blivit klocka, alarm, kalender, ficklampa, kamera etc. Det är bra saker, jag gillar inte att ha armbandklocka t.ex. Mobilen funkar perfekt som ersättare.
Jag tror dock att många prylar, typ mobil, dator och tv-spel fördummar oss människor. Dessa saker minskar vår förmåga att tänka själv samt att fungera kreativt.
En kompis sa till mig
”En polare på jobbet suckade och sa, jag ska väl försöka få loss barnen från datorn”
kompisen sa då ”släng ut dom och lek eller nåt”
varpå polaren sa ”Går inte, de vet inte hur man gör”.

Detta är ett väldigt talande exempel. Om dagens unga människor inte får redskapen i sina händer så stannar de upp. De tänker inte längre kreativt. De slutar att vara Homo Sapiens och snart börjar de gå på alla fyra igen.

Om våra barn inte ska få lida av att ha en Homer-Simpson-hjärna (i ärtstorlek) så är det upp till oss att ta lite ansvar och införa gamla hederliga lekar såsom
”Pant-gömme”, ”Inte-nudda-sand” och ”Röda-vita-rosen”.

Med all respekt för vårt samhälle och den goda viljan däri vill jag säga följande:
Få saker överträffar den egna tankeförmågan.
Sluta inte att analysera det vi får serverat på silverfat.
Ta vara på din tid och ha roligt. (även om det innebär att spela X-box och sms:a)

Ett Stort Tack

Jag sitter och funderar över varför man är som man är. Eller rättare sagt varför JAG är som JAG är. Kan inte låta bli att tänka på min uppväxt och allt jag har fått fördelen att få uppleva. Jag tänker att det är händelser och miljön som påverkar vem man blir. Ni vet tjafset om arv och miljö, men jag vet inte om jag tror fullt ut på det. Arvet skulle komma från mina föräldrar, och visst hittar jag vissa skräckinjagande likheter mellan mig själv och dem, men de har långtifrån gjort mig till den jag är idag.

Jag tänker vidare och inser att det är lika mycket mina vänner och bekanta som gjort mig till mig.

I skrivandets stund har jag just avslutat ett MSN-samtal med en klasskamrat från polishögskolan. Hon fick mig att minnas så mycket goda minnen, hon fick mig att tänka att jag är en fin människa med vettiga värderingar. Jag tänkte mest "Vad kul det skulle vara att få se alla igen, om bara för några minuter".

Jag vill med detta säga tack till alla er som finns eller har funnits i mitt liv. Skulle jag kunna så skulle jag även nämna er som kommer att finnas i resten av mitt liv, men det är ju en del av tjusningen i livet. Det är outgrundligt och tar sina egna vägar.

Tack
Min familj
Mamma, pappa, mina bröder Martin (för alla gånger du tog min arm och slog mot Peter och skyllde på mig) och Peter (för alla gånger du inte städade ditt rum, som också var mitt)


Min Släkt
Willy, Helene och kusinerna Amanda och Christopher, Sven (har alltid en spännande vardagshistoria på lager) och Eva med kusinerna Lars, Mats och Anders med familjer. Min Farmor som levde där jag nu lever i 50 års tid. Hon fick somna in 90 år gammal i våras. Min morfar Arvid som dog 1993 (du hade alltid en kaka över). Min mormor och farfar som jag aldrig fick träffa.

Mina klasskamrater i låg- o mellanstadiet
Henrik Franchetti (Vi som läste snuskiga berättelse ihop på cornflakespaketen), Kristian, Magnus Halvarsson (Frankrike 1992), Johan Höljer, Jonas Bretan (bordtennis i 8 år, kan det bli nördigare?), Jonna Delling (Brunus), Karin Westerröd (du blev fri och mamma), David Östlingh (som är en nära vän än idag), Martin Balazs (som växte till sig), Caroline Sondell (för alla tryckare i 5:e klass), Miriam Bohm (för att du var så lång och engelsk), Anna-Maja (som läste bättre med boken upp-o-ner), Daniel Bodin (för alla bråk med Kristian R) Kristian Rickard (för alla bråk med Bodin) Jenny Miina (den finska busflickan som lärde mig skära hål på däck).... Ni är fler, jag vet...

Viktor som bodde på min gata (commodore 64)

Mina lärare
Ingrid Wosse (du var snällast), Lisbeth, Göran Trygg (trygg, det var du.) och Lars-Göran, Ni som var mina lärare under de första 6 skolåren. Susanne Backman i högstadiet (du hade ingen lättuppgift). Käre Clifford Ling (Du lärde mig vad ordet engagemang betyder). Kapten Eriksson i Luleå, Wågström, Hovslagare och Fänrik Flink som lärde mig vara man. Löjtnant Daniel, Agevall & Kjellnäs som fortsatte utbildningen. Claesson, Mats D, Anita & Ulf T Häggman från Polishögskolan

Högstadiet
Robin Molnar, Patrik och Johan (Ni lärde mig göra natriumbomber), Sato (du tjötade om allt), Martin (du var lång), Micke (du var rödhårig och lång), Navid och Omid (Ni lärde mig persiska, trodde jag) Ivar (du var en riktig kickers), Hummel (du var en riktig punkare, minns P-automaten)...Ni är fler, jag vet...

Vänner Genom åren
Linda (du var min bästa vän i så många år), Marina (vi var söta ihop), Eira (full fick jag min första kyss av dig), Ellinor (minns alltid när jag ledde dig hem till din mor, full igen 15 år gammal), Kattis (Vi ses för sällan, men har goda minnen ihop som fjortisar) Judith (du har alltid en plats, nu med), Lisa N (min första kärlek, blev inte ens en puss!), Jessica (du var min bästa vän ett bra tag, jag tänker på dig ibland), Sara (vi hånglade ett tag), Jennie (för alla fester), Jill (du var mina första riktiga flickvän- och nu min gifta vän) Jenny H (du är såå snäll och känslig) Håkis (min kombo, vilka minnen!), Falun (för att du inte talar i onödan) Sanna (för att du är rolig), Pär, Johan och Calle (ni lärde mig musik och ironi), Line (alltid angenämt) Maria W (du är och förblir min goda vän) Petra (min lilla konfirmand som är min gamle vän idag), David, Sven, Anders, Malin, Henrik, Erik, Krs, Hanna, Gustav, Brunzell, Carl-Adam, Morgan, Jenny, Mikael Ringlander, Anton, Tobias, Bea, Olof, Kajsa, Carro och de andra från Krakow/Prag (95-96) och kyrkan. Carina (för att du är min motsats) Lollo (För att du är så positiv & pratglad) Johanna (för snöbollen på näsan vid första mötet)
Jennica (För att du gör allt enkelt), Bodil (för att du är cool) Heidi, Ida, Siren, Benedicte och de andra coola norska jenterna!(För er norska glädje) Anna L (för alla fester på Volvo) Camilla och Tess (för intriger på 1:42), Mange och Tessan (för din långa näsa Mange) Annika Bäck (vi var ju sambos ett tag och du fick golvplats!) Jamie Meyer (för pingis, artistliv & Peter Cetera) Hernefors (för att jag hatar din lathet) Maria E (jämt borta, men ständigt närvarande) Ida H (för att du kämpar) Gabe (min fd sambo och bortreste vän.)

Brorsans vänner
Mackan, Freddan, Kråkan, Ankan, Istvan, Mike, Bremer. Vi som alltid spelade RISK i köket. Basse och Gabriel Ljus (för att ni var så flummiga), Budda (för att du var så aggressiv och ungersk) Dvärgen och Erika (Ni är grymma), Söder (serbi), Johanna (står du ut med Peters stora huvud?)

Storebrorsans vänner
Olsson (som slog mig när inte mamma såg), Kostofski (som slog mig tills jag grät, ibland bara), Engström (som blev pappa och ordförande), Fager (som föddes svart med silversked i munnen), Jojje (som är grek, kan man säga mer) Häggström (röd näsa), Johanna och Lille Emil (ni är bäst som står ut med hans rutiner)

Särskild tack till Yrangänget
Kim (Behövs inga ord), Svante (behövs inga ord), Susanne (snabbt men bra, eller hur var det?), Bonnie (båten och kvinnan), Mikael (snällast av dom alla), Wille (partybroder), Lumbass (DJ), Markus (KÅLBULLE), Emelie (respekt, din gröna banan) Wiesel och Åsa (ni är pigga!) Speciellt tack till Mongot, 90-talisterna och den lespiska kvällen!

Lumpen
Till alla som låg på skjutfälten i Halmstad och i snön i Luleå. Sölvinger, Borg, Axbom, Stålhammar, Hallberg, Heldenius, Englund (flameboy), Erhagen (som alltid lånade saker), Sofia (blond konstig sak), Jönson, Blomman, Östling, Khan & Lilla Forsén
Lundberg,Bringan och Bäck (Som blev mina vänner för livet)
Till Månsson (som trillade piller hela lumpen), Syrjäla, Ylimaunu och de andra finnarna i norr.

Till alla tappra soldater från Kosovo
Ewert, Pherson, Rydh, Loddas, Issa, Buffy, Ph, Data-Rickard, Cronqvist, Nielsen, Rosen, Strumpel, Nisse, Viberg, Walle, lövet, Cz, Abriz, Modig, Hobbe, Petra, Aggi, Tess, Nina (du är alltid min vän), Stridsberg (Tomten), Unbeck, TantEwa (du vet var jag finns), Vjollca (Tolken som blev kär och flyttade till Sverige) och alla ni andra som var där.

Till min klass
Challe (Toaletten,bästa rummet), Maria (Behövs inga ord här heller), Catrine (jag är din tomtenesse), Bendt (tänker på dig ofta, saknar din dialekt och din råhet), Wall Enquist, Johann, Lukas, Anna (som hoppade av) Petra (som blev mamma), Bunyi (du var turk-clown med respekt) Pelle (du hade det tufft ett tag, men det gick), Martin F (minst lika snäll som tomten, utan att få ens en kram), Mumin (bara namnet alltså), Therese (Du växte i mina ögon, hela tiden), Johanna (så vig och så kvick), Ulrike (snart mamma, GRATTIS), CM (rå och bitter, grymt skön), Mange (smålänningen), Calle (fortfarande impad av din tidsoptimism), Patrick (Gangstasnuten), Christian (du växte du med), Put (respekt och goda tankar), Zoran (många bollar och barn i luften), Emma (Du var en bra vän och träningskamrat, du ÄR en bra vän)

Alla ni som förgyllde tillvaron 2003-2005, tack, TACK för goda minnen. De lever jag på ibland när livet är lite tungt. David W (för att du en en riktig popkille) Lisa ("mysigt") och Jake (sååå rolig, alltid!) ni är med här...

Lennart (medmänsligheten personifierad) och Peter (skämta jämt) i Säffle.
De lärde mig oerhört mycket om mitt arbete och ni kommer alltid att vara de första som lärde mig att bli polis. Självklart vill jag nämna Tobias och Staffan för alla trevliga kvällar och dagar på stationen. Ni andra i Säffle ska veta att det är där jag föddes som polis. Det betyder mycket för mig. Jag vill nämna Jeanette och de andra i Falköping. Jag vill nämna mina kamrater där jag jobbar nu. Ni vet vilka ni är.

Karlstad
Maria och Henrik (alltid välkommen, skönt), Anna P (du rörde om mitt liv lite) Lotta (du är en bra vän)

Internet
Sara i Växjö (du som ler med hela ansiktet) Emma i Karlstad (du som känner dig ensam), Ann-Sofi (ibland vill jag träffa dig mer), Elwira (hoppas att operationen går bra), Fröken J (vi som var skolkamrater!), Ida i Karlstad (med barn och allt), Soma, Mikis (du var min komfirmand för längesen), Michaela (du tänker mycket) Kaillan (mycket att göra...ta hand om dig)

Gubbarna i Olskroken
Det Bill, Palle och Tommy lämnade efter sig... Engan, Jåck, Edwin, Dogge, Peter, Martin, Friberg, Höljer, Josef, Jens, Freddan, Reza, Robin, Bröderna Krummel, Norsk-Erik, Tobbe mfl.

Om du verkligen läst hit och inte fått ditt namn nämnt då beror det på att du betyder så mycket att jag inte kan skriva ner ditt namn. Om man läser det baklänges blir det ANNA.

Hoppas nu att några av er som läser blir riktigt glada, och några av er riktigt arga. Jag vet att jag har glömt personer, jag vet att jag inte skrivit ner alla som betyder något för mig. För det ber jag nu om ursäkt i förväg. Testa själv att göra en liknande lista...

Längsta bloggen hittills, fy fan vad många ord det blev.

Livet på en linje

Idag har jag gjort följande:

• Duschat på tid (1 min 18 sek från naken och torr till naken och torr igen, inkl schampoo!)


• Bajsat och ätit chocklad samtidigt (det var lika illa som det låter)


• shoppat på Överskottsbolaget


• Ätit middag på Café TittOlle i Linnéstan

Det har väl varit en ganska vanlig dag tror jag. Det har regnat och regnat, men med tanke på årstiden är även det ganska vanligt.

Under middagen pratade vi (jag och en gammal vän) om livet och hur man har förändrats under de år som passerat. Vi kom fram till att vi ständigt är i förändring. Hon berättade för mig att jag alltid har haft mål i livet. Mål som jag alltid strävat efter att upnå. Hon nämde polishögskolan som ett sådant. Själv berättade hon att hon mer ser resan som målet i hennes olika projekt. Nu tyckte hon att jag var melankolisk och , ja, "mållös". Det är konstigt, men det träffade mitt i prick. Jag har uppnått mycket redan och nu känner jag att jag är lite "mållös". Jag som levt större delen av mitt vuxna liv med att försöka uppnå mina mål. Oavsett om det var att bli polis eller att göra en lyckad ommöblering hemma så har jag alltid engagerat mig till max. Nu känns det inte riktigt så, jag har kanske hamnat i en liten svacka. Om man ska se det positivt (vilket jag tänker göra) så kan man se det som en liten paus. Tid för att stanna upp och tänka efter. Tid för att fundera lite kring hur jag vill ha det.

Diskussionen fortsatte medans maten kom fram på bordet. Jag funderade kring om jag inte levde det där "livet på en linje". Ni vet ett sådan som är lagom åt alla håll. Inte för bra och inte för dåligt. Jag vill inte tycka för bra om något eller någon.

Varför är det så? Kanske är det för att jag är rädd för att förlora? Rädd för att bli besviken? Dessa frågor får jag inget svar på. Åtminstone inte idag. Jag tror att genom att tänka på hur man själv är så kan man lättare förstå varför man reagerar på ett visst sätt. Däremot behöver man alltid lufta sina känslor och berätta för andra hur de är och hur de upplevs. Precis som min gamle vän gjorde idag vid middagen. Hon berättade som det var, för henne var det uppenbart, för mig var det en överraskning.

Jag tänker inte ändra mig på stunds, men jag ska fundera på hur jag lättare ska omvandla mina mål till en resa. På det sättet blir resan målet. Målet blir något man upplever hela tiden. Lättare sagt än gjort kanske, men helt klart värt ett försök.

Imorgon ska jag försöka att slå mitt duschrekord...

Ensam eller Själv?

Idag är många människor rädda för att hamna i ensamhet. Det kan jag förstå. Samhället är uppbyggt på ett sådant sätt att det blir svårt att klara sig på egen hand. De allra flesta behöver stöttepelare i livet, någon att prata med om sina problem, någon att få tips och råd av. Någon som de kan anförtro sig åt när livet inte tuggar på som vanligt.

Jag är en av de människorna. (Då menar jag inte att jag är rädd, men att jag behöver "ventiler" att lufta mina tankar hos)

Jag är inte ensam, men jag väljer ofta att vara själv. Vad är då skillnaden, säger du?
Rent fysiskt så går det inte att spåra någon skillnad. Personen som kommer gåendes på gatan, eller som sitter framför sin tv, eller på bänken i parken, eller guppandes i fiskebåten i en enslig vik, de är alla både ensamma och själva för de som inte känner dem. I deras huvuden däremot pågår en process. Personen i båten sitter kanske och tänker på hur han ska tillaga fisken åt sin familj senare på kvällen. Mannen framför tv:n funderar på var han och hans kompisar ska resa någonstans till sommaren osv. osv.

Det jag vill komma åt med mina tankar den här gången är två saker.

1. Att få folk att sluta vara rädda för att vara ensamma/själva.
2. Att få folk som känner sig ensamma att börja använda orden "Jag väljer att vara själv" istället.

Att vara ensam likställs ofta med att det är synd om personen i fråga. Visst kan det vara så i många fall. Det kan handla om den mobbade killen eller tjejen i skolan, eller den utfryste på jobbet som lever själv i en för honom ny stad. Då kan man känna sig ensam. Jag har själv erfarenhet av att känna ensamhet, även om jag visste att jag hade vänner att vända mig till så fanns de inte där omkring mig just då. Jag hade hamnat i en ny stad ofrivilligt och hade svårt att anpassa mig. Det var för mig lätt att tycka synd om mig själv, jag längtade hem och engagerade mig inte i det nya som fanns omkring mig. Då kände jag mig ensam. Det var en känsla som jag inte vill uppleva igen.

Numera är jag hemma och känner mig inte alls ensam.

Jag väljer däremot att spendera mycket tid på "egenvård", med tankar och sysselsättningar som jag bara vill och kan tänka eller göra när jag är för mig själv.

Jag vet att alla människor är skapta med olika behov av olika saker i livet. Jag kräver inte att alla ska rätta sig efter någon mall, men jag tror att många behöver mer tid för sig själva än vad de tar sig. Idag är det svårt för många att få tid för sig själv, det kan vara många som drar i en, det är sällan helt tomt på schemat. Datorn står på, någon söker dig på MSN, mobilen piper eller ringer. Plötsligt var de där timmarna som du skulle ägna åt dig själv uppätna av annat.

Tänk en gång extra och finn dig själv genom att spendera tid med dig själv.
Ta en promenad, utan mobil och utan att säga till någon att du gör det.



Veckans värsting - "Svenskapolisen" rättar...
Glöm inte att det heter få-färre-färst. Många använder liten-mindre-minst helt felaktigt. Om ett fotbollslag bara har 9 man på plan, då har de färre spelare än andra laget, de har oxå färst spelare av de båda lagen. Skulle de haft mindre spelare då skulle det handlat om deras respektive storlek rent fysiskt. Inte antalet.

Bland duntäcken och falukorv

Jag spenderade gårdagen tillsammans med en underbart trevlig tjej. Vi var hemma hos henne och hade hyrt en rulle. När jag kom dit hade hon kommit fram till att hon var hungrig och hade börjat med en smarrig ugnsbakad falukorv, ni vet en sådan med ost och grejer mellan korvskivorna. Efter lite mat hamnade vi i soffan och frusen som hon var hade hon tagit fram sitt goa täcke. Hon var så nöjd att det hade blivit lite kallare ute. Hon sa att hon längtade efter vintern för då kunde man ha mössa på sig. Täcket svepte hon in sig i och sjönk sedan ner i soffan. Som synes nöjd som aldrig förr. Det var ett duntäcke hon hade om sin kropp. Ett varmt, tungt och tryggt sådant.


Det var då rubriken till den här bloggen slog ner som blixten i ett höstregn. "Bland duntäcken och falukorv."

Det kommer inte att handla mer om varken duntäcken eller om falukorv, åtminstone inte den här gången, men jag kände att jag ville lägga några rader på att förklara rubriken. Jag ska ägna resten av spalten åt att förundras över fenomenet "Mamma". Jag syftar i första hand på min egen mamma, men jag har kommit till insikt att hon inte är ensam om att besitta underliga egenskaper som just mamma.

Genom åren har jag funderat mycket kring varför mamma alltid kan veta. Hon vet hur jag mår utan att fråga. Hon "känner på sig", säger hon, att jag grubblar över något. Oftast svarar jag: "Det är lugnt, mamma, allt är bra", men jag vet med mig att jag allt som oftast har fel. Jag svarar så för att inte oro henne i onödan och väntar istället en dag eller två med att berätta det jag hade funderat på. Kanske väntar jag även för att jag inte vill erkänna att hon har rätt i det som hon säger att hon känner på sig.

"Visst", kan ni säga, en mamma känner sina barn utan och innan, men varför fungerar inte pappor på samma sätt? Är detta enbart manligt och kvinnligt eller händer det något med individen den dagen de kan kalla sig föräldrar? Sker det någon lustig genförändring i kroppen dagen då det första barnet kommer till jorden? Är det för att vi har legat i mammas mage en stund? Har det bildats en osynlig symbios mellan barnet och kvinnan som nu kallar sig mamma?

Min mamma råkar vara mamma åt tre pojkar, och som ni vet så har pojkar lite svårare att plocka fram känslorna. Åtminstone vill jag påstå att vi tre inte är de mest känslomässiga pojkarna i denna världen. Kanske är det så att det är en bidragande orsak till att mamma "känner på sig". Hon kompenserar sina söners bristande förmåga att känna efter genom att själv vara den som plockar fram de rätta känslorna åt oss.

Jag är helt övertygad om att jag inte sitter här ensam med de här tankarna. Stämmer det jag skriver? Fungerar din mamma på ett liknande sätt? Skriv gärna en kommentar...

Sist men inte minst vill jag ägna några tankar åt paret Daniel/Mia. Det är inte bara Mia som känner att hon har varit gravid länge nog nu. Jag minns dig knappt som "ogravid", Mia. Daniel, du kan väl titta till Mia och fråga henne om det sker något konstigt i samband med födseln, ja förutom själva födseln då, som i sig är helt otrolig.
Jag önskar er all lycka och framgång med den lille. Nästa gång jag skriver vet jag att han/hon finns hos er, utanför Mia!

Sommar sommar sommar...

När en annan trodde att värmen var slut och att solen gjort sitt för den här gången, då händer det.
The return of summer!
Jag stod med bar överkropp tillsammans med 20 andra glada göteborgare uppe i Skatås och spelade beachvolley, i mitten av september. Alla banor var fullbokade. Det stod till och med folk och väntade på att få spela.

Jag gillar solen mer än något annat väderfenomen. Den för så många fördelar med sig på så många olika plan. Att den väljer att lysa varmt mot oss i Sverige så sent som i september gör ju dessutom att den annars så tråkiga hösten på västkusten blir kortare och mer human att genomlida.

Nog om sommaren och dess följder

Livet består av val, medvetna eller omedvetna.

Jag kände mig lite som "Neo", när han ska välja rätt piller i "Matrix", Är man nöjd med det som är eller vill man se den riktiga verkligheten?? Jag har aldrig tidigare känt mig så insatt i politiken som jag gjorde inför valen som skedde i söndags. Anledningen till att jag blev så insatt var förmodligen för att jag aldrig kunde betämma mig för vilket parti jag skulle rösta på. De (politikerna) tvingade mig att lyssna på debatt efter debatt för att kunna besluta mig. Blått eller rött? Miljön eller kärnkraft? Allians eller Perssons självstyre?

Jag vet inte idag om jag röstat rätt eller fel, men jag hoppas på några små förändringar i vårt samhälle under de närmsta åren. Jag tror också att herr Reinfeldt kan bli en duglig statsminister. Han är ung och talför och har dessutom ett större huvud (äggformat) än både mig och mina bröder.

titta in på sajten : www.tjuvlyssnat.se, kanske kan du bidra med något.



Glöm inte att varje dag är ett liv. Lev gott och umgås med dina nära och kära.
Köp en herrgård för 17 miljoner eller ta ett gratisbad i Poseidon, varje plånbok gör sina val.

Höst, höst höst...

De senaste veckorna har sugit musten ur mig. Jag tänker förståss på vädret. Regn regn och åter regn. På många sätt kan det vara riktigt skönt när det får regna loss rejält. Åskan mullrar och blixtarna slår. Samhällen upphör att fungera för ett litet tag. Mysigt på sitt sätt tycker jag.

Fast de säger ju att solen ska titta fram efter regnet, eller? Så har det inte varit under den senaste tiden. Först idag såg jag solen. Jag sitter faktiskt just nu och blickar ut över E20/E6 och ser solen på väg mot nedgång. Jag tänker att jag kommer att sakna den. Det känns väldigt långt tills nästa sommar. Dock har jag svaga förhoppningar om några sköna sensommardagar i september.

Vad har vi då att se fram emot under hösten och vintern?
EM-kval i fotboll, lite nya fräscha TV-serier, värmeljus här och där. Kanske några sköna vinterdagar vad det lider?
Jag ser själv mest fram emot mitt nya jobb, i Lerum. jag kortar av min lilla pendling med 10 mil. ENKEL väg. Jag slipper att jobba nattpassen, den som säger att det är gott att jobba på natten, han ljuger. Som bonus får jag mer tid över till....över till annat. Till att umgås, till att leva lite mer. Jag hoppas att jag kommer att kunna landa helt och hållet i Göteborg i höst.


I dagarna blev jag bjuden på en 9o-årsfest av tre grabbar som håller på att bli gamla. Det börjar med en inbjudan, sedan är man snart där själv också. Över 30. Ljuvligt, men samtidigt lite skräckinjagande.

Sist men inte minst:

"Tro på Gud, men lås din bil för i helvete"

Mitt i semestern

Nu har folk semester. Nu ska alla hinna med att ta det lugnt. Nu ska vi hyra stugor, sola, bada, läsa och festa. Nu skiner solen så det är jävlar i mig dags att springa ut. Nu har jag ångest över att jag sitter inomhus för första gången på tre dagar. Solens riktigt fina och varma dagar är inte så många i Sverige.

Jag var ute i Fiskebäck och badade med några vänner igår. Först var det 10-15 personer i kö till parkeringsautomaten. Det fanns ingen parkeringsplats. Vi hade inga kontanter. VISA-kortet fungerade inte på automaten. Vi bestämde oss för att parkera fel och dela på böterna. Vi tog sedan våra väskor med filtar, badlakan och damerna hade köpt de senaste skvallertidningarna. Vi fick även med oss det viktigaste; nyköpta GEA-baguetter.

Vi möts av ett hav av små små människor, sådana som gärna kissar utan att säga till först. De stod alla i vattnet och jag kan bara fundera på varför vattnet var extra varmt just där, i den där lilla kisseviken. Är det här man ska sola och slappa tänkte jag? Decibelnivån var helt sjuk, de små skrek och alla skulle bada samtidigt. Jag tackade där och då mig själv för att jag varit så förnuftig och inte skaffat sådana där små jobbiga saker. Jag och mina vänner traskade förbi dagiset och hittade faktiskt några fina klippor där vi kunde vara lite mer för oss själva.

Det blir allt svårare att hitta smultronställen nu. Göteborg blir överbefolkat på sommaren, lite tråkigt tycker jag som de senaste åren har börjat gilla avskildheten, gärna tillsammans med vänner som man känner väl. Precis som vi lyckades med där ute i Fiskebäck och även i Strömstad under midsommarhelgen.

Dagen innan var det faktiskt ännu bättre, då hittade vi ut till Hönö, där en kompis har sitt föräldrarhem. Där kunde vi prata om smultronställe. Perfekta klippor, en stege att kliva ner i vattnet, eller en avsats just intill att hoppa från, nästan tångfritt och lagom djupt vatten. PERFEKT helt enkelt.

Lite om fotbollen då...
Nu är det fyra matcher kvar på fotbolls-VM, ganska skönt faktiskt, om nu värmen stannar kvar menar jag. Om jag ska gissa så tar jag en fransk sådan. Nu när Zidane har hittat Henry blir de nog väldigt svårstoppade. silver till Tyskland och bronset går till Portugal. Härligt nog kommer de sliskiga italienarna hamna på den bittra 4:e platsen och blir det enda laget efter gruppspelet som avslutar med två förluster.

Solen kallar...

Yrke: Polis

Jag har väl vant mig nu. Jag känner inte att det är något särskilt att varje dag:

1. Klä mig i uniform
2. Hölstra mitt vapen med skarpladdad ammunition
3. Tänka tanken "Idag kan jag bli beskjuten eller knivhuggen"
4. Tänka tanken "Idag kan jag skjuta någon, kanske till och med döda någon"

För folk omkring mig är mitt yrke speciellt, det är lite udda, lite utöver det vanliga tror jag. För mig själv som är inne i det, blir det såklart en annan grej. Så är det väl även för andra yrkesgrupper; piloter, brandmän, läkare etc. De är alla exempel på yrken som folk i allmänhet tycker är lite extra intressanta.

Jag har aldrig drömt om att bli polis, som jag vet att många av mina kollegor har gjort. Jag har mer eller mindre valt bort andra alternativ och den dagen jag kom in på Polishögskolan var det ett självklart val att tacka ja (efter en "ekonomisk" vända till Kosovo igen). Idag vet jag inte alls vad jag skulle syssla med om jag inte längre fick vara polis i någon form.

Som polis får man tillfälle att vara lagens långa arm. På många sätt. I vissa fall får man vara både polis, åklagare och domare (vid exempelvis fortkörningsböter). Det gäller att ha kolla på massor med olika lagstöd och även kunna tala för sig och förklara för "Svensson" hur lagsystemet är uppbyggt utan att använda krångliga juridiska termer. Jag minns när jag pratade med psykologen på antagningstesterna. Jag berättade att jag tyckte det var viktigt att använda sig av en gråzon i olika situationer. Allt är inte svart och vitt som det står skrivet i lagböckerna. Det är en mer komplex verklighet vi lever i. Denna grånzon är något som jag ständigt får påminna mig om att använda. Det är lätt att falla in i ett slentriant beteende och på förhand döma folk för gärningar.

Jag har nu varit färdig polis i 6 månader. Det är ingenting. Det var ett år sedan jag tog examen i blå hallen, med Justistieminstern Thomas Bodströms lyckönskningar till vårt yrkesval. Jag har varit med om många konstiga situationer och händelser.

- Nästan blivit överkörd av Säfflebussen vid en nykterhetskontroll (han stannade 200 meter längre bort och bad om ursäkt)

- Jagat lösspringade kor och kalvar i Håkanstorp (mitt i ingenstans) tillsammans med en illaluktande bonde (han var väldigt lik Mikael Nykvist i "grabben i graven bredvid")

- Burit en söt tonårstjej som skadat benet på Arvikafestivalen (Det kändes som om jag var med i Cityakuten när jag bar henne i mina armar och ringde på akuten i Arvika.)

- Jagat en biltjuv genom en folktom stad kl 04:10 på morgonen. Runt runt på stans innegator och det slutade med att han körde fast i ett dike när han försökte runda en vägbom. Jag drog mitt vapen och kommenderade ner honom på marken. I samma ögonblick som jag ska skrika åt honom, då känner jag igen honom. Det var en av stadens kända narkomaner. Jag skriker "Lägg dig ner Sören!", och till min förvåning gör han som jag säger. Precis som när vi övat på skolan. Jag hölstrar mitt vapen igen, nu med en kula i loppet, och pulsen är högre än annars...

Det är lätt att ta på sig uniformen, men det är väldigt svårt att förutse vad som väntar på en därute under passets gång.

Jag är väldigt glad över mitt yrkesval, och jag är väldigt glad över att mina vänner och bekanta accepterar det. ibland blir det mycket snack, men det är bara jag som sätter gränserna.

Snart väntar semester, först en kort tur till fotbolls-VM, sedan midsommar i Strömstad (Sverige i åttondelsfinal?) och slutligen två sköna veckor i Östersund och fjällen.

Världens största evenemang, alla kategorier.

Fotbolls-VM


Det närmar sig med stormsteg, media håsar upp stämmningen med
"Den största guiden"
"Den ultimata superguiden"
"Fotbolls-special, bara hos oss"
"Allt du vill veta om ditt lag, och lite till"

Jag kan inte göra annat än att hålla med. Jag gillar fotboll, jag gillar att läsa om det, känna på och tycka till om spelare, kommentatorer, journalister och ledare. Det sköna med sporten är, som så många andra skrivit, att ALLA kan agera lagkapten eller coach och tycka och tänka. Det är ett enkelt spel. Allt du behöver är en boll, två tröjor som stolpar och någon att sparka bollen till.

Annat är det hockeyn, jag vill inte på något sätt ens försöka att jämföra dessa sporter, men vill ändå säga att hockeyn är skapad åt några få länder och för några få spelare. Det är fortfarande något av en "rikemanssport" och i slutändan är det samma 6-7 länder som gör upp om pallplatserna.

Den folkliga yran, kärleken till sporten, den hittar du bland fotbollsarenornas läktare, men även i soffan hemma hos familjen Svensson, eller på stamhaket på Kungsgatan.

Jag, som är på väg att uppleva mitt första VM på plats, börjar känna att det är något stort man ger sig in i. Det är inte bara en match som alla andra. Den som inte är fotbollstokig han grymtar och säger "90 minuter och alla springer som yra höns, vem i helvete bryr sig". För mig, och många andra så finns det där hoppet inom en. Hoppet om att slå världen med häpnad. Vi i "lilla" Sverige har nästan alltid varit en underdog i fotbollssammanhang, det är något jag älskar att vi är. Vi slår ur underläge, även om vi blivit bättre de senaste åren och skapat en liten press på att åtminstone gå vidare från gruppen i stora slutspel.

Jag kommer stå på läktaren, efter att ha fyllts upp av Berlins stämming under dagen, och bara njuta. Jag kommer vara en bland alla, en bland flera, en bland många. Många som hoppas på en succé. Igen.

Men...

...med något gott kommer något ont, så är det väl alltid.

Prostitutionen är värst. Kopplingen fotbollsfans - prostitution är värre. Att pengar styr vår värld är något som inte heller undkommit fotbollens intressenter.

Kärleken till laget och sporten blir ibland för stor. Hulganismen får fäste, och det fenomenet är inte heller något att skryta om från fotbollens värld. Tysklands poliskår kommer få det hett om öronen, inte minst från sina egna om jag får göra en kvalificerad gissning.

För att inte avsluta denna skrift med negativa ord vill jag viga sista stycket åt en kille som gör att man blir varm inombords, man smälter liksom. Killen som inte hade råd med tandställning, istället ser det ut som om någon har spelat Yatzy i hans mun, varje gång han ler.Ändå är det han som gör fotbollen rolig. Han personlifierar vad varje man eller kvinna vill göra på planen, i livet och i framtiden.

Han vill bara ha roligt. Hela tiden.

Ronaldinho.

Långsamhet & måsten

Första tankarna på denna blogg. Har just läst Engströms tankar om hur det är att vara en soon-to-be-a-dad-person. Hans liv är säkert fyllt av problem, men jag tror att vi alla har problem. Vi skapar oss sådana efter livssituationen. Om man lever ett enkelt och tämligen problemfritt liv, så inser en åtminstone normalbegåvad person att livet blir ganska tråkigt efter ett tag.

Istället skapar vi människor problem, många pratar idag om "I-landsproblem", vilket ibland kan vara orättvist mot den personen som bär på problemet. Ett sådant exempel är för mig just nu att jag inte kunde lägga ett bud på en sommarstuga idag. Jag har en båt, jag har en fin lägenhet, jag har en fin kamera och ett medlemskap i en förening. Jag äger datorn som jag just nu sitter och skriver bakom. Ändå vill jag ha mer, och jag kallar mig INTE materialist.

I föregående stycke nämde jag inte min bil va?

Varför denna ständiga strävan efter att ha mer och spara mer, spendera mer och njuta mer?
Hur ska det vara möjligt för oss enkla människor att nå upp till dessa mål på den korta tid vi lever, med 40 timmars arbete, eller 60 timmars plugg utan ekonomiska resurser utöver nudlar och östsalt?

Nej, istället vill jag återinföra långsamheten i samhället. Ta den tid det tar. Stäng av din telefon om du inte vill prata, släng en filt över tvn i en vecka, eller ännu bättre, ställ upp den på vinden ett tag.
Njut av livet som du lever det just nu, tänk inte framåt utan låt dig hänföras av dagen som är.

Fundera på hur du ska göra dina vänner glada, men också över hur du ska göra dig själv glad. Styrs inte av andras behov av dig, utan istället av ditt eget behov av egentid.
Säg aldrig att du "måste" något. Använd istället orden "jag behöver".


Helt enkelt : Finn en balans i livets alla "måsten".

Detta blev en lite rörig första blogg, i framtiden hoppas jag kunna dela upp ämnena lite bättre, och det är inte omöjligt att jag återkommer till ämnen som rör långsamhet, mobiler, måsten och I-landsproblem.