Yrke: Polis

Jag har väl vant mig nu. Jag känner inte att det är något särskilt att varje dag:

1. Klä mig i uniform
2. Hölstra mitt vapen med skarpladdad ammunition
3. Tänka tanken "Idag kan jag bli beskjuten eller knivhuggen"
4. Tänka tanken "Idag kan jag skjuta någon, kanske till och med döda någon"

För folk omkring mig är mitt yrke speciellt, det är lite udda, lite utöver det vanliga tror jag. För mig själv som är inne i det, blir det såklart en annan grej. Så är det väl även för andra yrkesgrupper; piloter, brandmän, läkare etc. De är alla exempel på yrken som folk i allmänhet tycker är lite extra intressanta.

Jag har aldrig drömt om att bli polis, som jag vet att många av mina kollegor har gjort. Jag har mer eller mindre valt bort andra alternativ och den dagen jag kom in på Polishögskolan var det ett självklart val att tacka ja (efter en "ekonomisk" vända till Kosovo igen). Idag vet jag inte alls vad jag skulle syssla med om jag inte längre fick vara polis i någon form.

Som polis får man tillfälle att vara lagens långa arm. På många sätt. I vissa fall får man vara både polis, åklagare och domare (vid exempelvis fortkörningsböter). Det gäller att ha kolla på massor med olika lagstöd och även kunna tala för sig och förklara för "Svensson" hur lagsystemet är uppbyggt utan att använda krångliga juridiska termer. Jag minns när jag pratade med psykologen på antagningstesterna. Jag berättade att jag tyckte det var viktigt att använda sig av en gråzon i olika situationer. Allt är inte svart och vitt som det står skrivet i lagböckerna. Det är en mer komplex verklighet vi lever i. Denna grånzon är något som jag ständigt får påminna mig om att använda. Det är lätt att falla in i ett slentriant beteende och på förhand döma folk för gärningar.

Jag har nu varit färdig polis i 6 månader. Det är ingenting. Det var ett år sedan jag tog examen i blå hallen, med Justistieminstern Thomas Bodströms lyckönskningar till vårt yrkesval. Jag har varit med om många konstiga situationer och händelser.

- Nästan blivit överkörd av Säfflebussen vid en nykterhetskontroll (han stannade 200 meter längre bort och bad om ursäkt)

- Jagat lösspringade kor och kalvar i Håkanstorp (mitt i ingenstans) tillsammans med en illaluktande bonde (han var väldigt lik Mikael Nykvist i "grabben i graven bredvid")

- Burit en söt tonårstjej som skadat benet på Arvikafestivalen (Det kändes som om jag var med i Cityakuten när jag bar henne i mina armar och ringde på akuten i Arvika.)

- Jagat en biltjuv genom en folktom stad kl 04:10 på morgonen. Runt runt på stans innegator och det slutade med att han körde fast i ett dike när han försökte runda en vägbom. Jag drog mitt vapen och kommenderade ner honom på marken. I samma ögonblick som jag ska skrika åt honom, då känner jag igen honom. Det var en av stadens kända narkomaner. Jag skriker "Lägg dig ner Sören!", och till min förvåning gör han som jag säger. Precis som när vi övat på skolan. Jag hölstrar mitt vapen igen, nu med en kula i loppet, och pulsen är högre än annars...

Det är lätt att ta på sig uniformen, men det är väldigt svårt att förutse vad som väntar på en därute under passets gång.

Jag är väldigt glad över mitt yrkesval, och jag är väldigt glad över att mina vänner och bekanta accepterar det. ibland blir det mycket snack, men det är bara jag som sätter gränserna.

Snart väntar semester, först en kort tur till fotbolls-VM, sedan midsommar i Strömstad (Sverige i åttondelsfinal?) och slutligen två sköna veckor i Östersund och fjällen.