Yrke: Polis

Jag har väl vant mig nu. Jag känner inte att det är något särskilt att varje dag:

1. Klä mig i uniform
2. Hölstra mitt vapen med skarpladdad ammunition
3. Tänka tanken "Idag kan jag bli beskjuten eller knivhuggen"
4. Tänka tanken "Idag kan jag skjuta någon, kanske till och med döda någon"

För folk omkring mig är mitt yrke speciellt, det är lite udda, lite utöver det vanliga tror jag. För mig själv som är inne i det, blir det såklart en annan grej. Så är det väl även för andra yrkesgrupper; piloter, brandmän, läkare etc. De är alla exempel på yrken som folk i allmänhet tycker är lite extra intressanta.

Jag har aldrig drömt om att bli polis, som jag vet att många av mina kollegor har gjort. Jag har mer eller mindre valt bort andra alternativ och den dagen jag kom in på Polishögskolan var det ett självklart val att tacka ja (efter en "ekonomisk" vända till Kosovo igen). Idag vet jag inte alls vad jag skulle syssla med om jag inte längre fick vara polis i någon form.

Som polis får man tillfälle att vara lagens långa arm. På många sätt. I vissa fall får man vara både polis, åklagare och domare (vid exempelvis fortkörningsböter). Det gäller att ha kolla på massor med olika lagstöd och även kunna tala för sig och förklara för "Svensson" hur lagsystemet är uppbyggt utan att använda krångliga juridiska termer. Jag minns när jag pratade med psykologen på antagningstesterna. Jag berättade att jag tyckte det var viktigt att använda sig av en gråzon i olika situationer. Allt är inte svart och vitt som det står skrivet i lagböckerna. Det är en mer komplex verklighet vi lever i. Denna grånzon är något som jag ständigt får påminna mig om att använda. Det är lätt att falla in i ett slentriant beteende och på förhand döma folk för gärningar.

Jag har nu varit färdig polis i 6 månader. Det är ingenting. Det var ett år sedan jag tog examen i blå hallen, med Justistieminstern Thomas Bodströms lyckönskningar till vårt yrkesval. Jag har varit med om många konstiga situationer och händelser.

- Nästan blivit överkörd av Säfflebussen vid en nykterhetskontroll (han stannade 200 meter längre bort och bad om ursäkt)

- Jagat lösspringade kor och kalvar i Håkanstorp (mitt i ingenstans) tillsammans med en illaluktande bonde (han var väldigt lik Mikael Nykvist i "grabben i graven bredvid")

- Burit en söt tonårstjej som skadat benet på Arvikafestivalen (Det kändes som om jag var med i Cityakuten när jag bar henne i mina armar och ringde på akuten i Arvika.)

- Jagat en biltjuv genom en folktom stad kl 04:10 på morgonen. Runt runt på stans innegator och det slutade med att han körde fast i ett dike när han försökte runda en vägbom. Jag drog mitt vapen och kommenderade ner honom på marken. I samma ögonblick som jag ska skrika åt honom, då känner jag igen honom. Det var en av stadens kända narkomaner. Jag skriker "Lägg dig ner Sören!", och till min förvåning gör han som jag säger. Precis som när vi övat på skolan. Jag hölstrar mitt vapen igen, nu med en kula i loppet, och pulsen är högre än annars...

Det är lätt att ta på sig uniformen, men det är väldigt svårt att förutse vad som väntar på en därute under passets gång.

Jag är väldigt glad över mitt yrkesval, och jag är väldigt glad över att mina vänner och bekanta accepterar det. ibland blir det mycket snack, men det är bara jag som sätter gränserna.

Snart väntar semester, först en kort tur till fotbolls-VM, sedan midsommar i Strömstad (Sverige i åttondelsfinal?) och slutligen två sköna veckor i Östersund och fjällen.

Världens största evenemang, alla kategorier.

Fotbolls-VM


Det närmar sig med stormsteg, media håsar upp stämmningen med
"Den största guiden"
"Den ultimata superguiden"
"Fotbolls-special, bara hos oss"
"Allt du vill veta om ditt lag, och lite till"

Jag kan inte göra annat än att hålla med. Jag gillar fotboll, jag gillar att läsa om det, känna på och tycka till om spelare, kommentatorer, journalister och ledare. Det sköna med sporten är, som så många andra skrivit, att ALLA kan agera lagkapten eller coach och tycka och tänka. Det är ett enkelt spel. Allt du behöver är en boll, två tröjor som stolpar och någon att sparka bollen till.

Annat är det hockeyn, jag vill inte på något sätt ens försöka att jämföra dessa sporter, men vill ändå säga att hockeyn är skapad åt några få länder och för några få spelare. Det är fortfarande något av en "rikemanssport" och i slutändan är det samma 6-7 länder som gör upp om pallplatserna.

Den folkliga yran, kärleken till sporten, den hittar du bland fotbollsarenornas läktare, men även i soffan hemma hos familjen Svensson, eller på stamhaket på Kungsgatan.

Jag, som är på väg att uppleva mitt första VM på plats, börjar känna att det är något stort man ger sig in i. Det är inte bara en match som alla andra. Den som inte är fotbollstokig han grymtar och säger "90 minuter och alla springer som yra höns, vem i helvete bryr sig". För mig, och många andra så finns det där hoppet inom en. Hoppet om att slå världen med häpnad. Vi i "lilla" Sverige har nästan alltid varit en underdog i fotbollssammanhang, det är något jag älskar att vi är. Vi slår ur underläge, även om vi blivit bättre de senaste åren och skapat en liten press på att åtminstone gå vidare från gruppen i stora slutspel.

Jag kommer stå på läktaren, efter att ha fyllts upp av Berlins stämming under dagen, och bara njuta. Jag kommer vara en bland alla, en bland flera, en bland många. Många som hoppas på en succé. Igen.

Men...

...med något gott kommer något ont, så är det väl alltid.

Prostitutionen är värst. Kopplingen fotbollsfans - prostitution är värre. Att pengar styr vår värld är något som inte heller undkommit fotbollens intressenter.

Kärleken till laget och sporten blir ibland för stor. Hulganismen får fäste, och det fenomenet är inte heller något att skryta om från fotbollens värld. Tysklands poliskår kommer få det hett om öronen, inte minst från sina egna om jag får göra en kvalificerad gissning.

För att inte avsluta denna skrift med negativa ord vill jag viga sista stycket åt en kille som gör att man blir varm inombords, man smälter liksom. Killen som inte hade råd med tandställning, istället ser det ut som om någon har spelat Yatzy i hans mun, varje gång han ler.Ändå är det han som gör fotbollen rolig. Han personlifierar vad varje man eller kvinna vill göra på planen, i livet och i framtiden.

Han vill bara ha roligt. Hela tiden.

Ronaldinho.