Ensam eller Själv?

Idag är många människor rädda för att hamna i ensamhet. Det kan jag förstå. Samhället är uppbyggt på ett sådant sätt att det blir svårt att klara sig på egen hand. De allra flesta behöver stöttepelare i livet, någon att prata med om sina problem, någon att få tips och råd av. Någon som de kan anförtro sig åt när livet inte tuggar på som vanligt.

Jag är en av de människorna. (Då menar jag inte att jag är rädd, men att jag behöver "ventiler" att lufta mina tankar hos)

Jag är inte ensam, men jag väljer ofta att vara själv. Vad är då skillnaden, säger du?
Rent fysiskt så går det inte att spåra någon skillnad. Personen som kommer gåendes på gatan, eller som sitter framför sin tv, eller på bänken i parken, eller guppandes i fiskebåten i en enslig vik, de är alla både ensamma och själva för de som inte känner dem. I deras huvuden däremot pågår en process. Personen i båten sitter kanske och tänker på hur han ska tillaga fisken åt sin familj senare på kvällen. Mannen framför tv:n funderar på var han och hans kompisar ska resa någonstans till sommaren osv. osv.

Det jag vill komma åt med mina tankar den här gången är två saker.

1. Att få folk att sluta vara rädda för att vara ensamma/själva.
2. Att få folk som känner sig ensamma att börja använda orden "Jag väljer att vara själv" istället.

Att vara ensam likställs ofta med att det är synd om personen i fråga. Visst kan det vara så i många fall. Det kan handla om den mobbade killen eller tjejen i skolan, eller den utfryste på jobbet som lever själv i en för honom ny stad. Då kan man känna sig ensam. Jag har själv erfarenhet av att känna ensamhet, även om jag visste att jag hade vänner att vända mig till så fanns de inte där omkring mig just då. Jag hade hamnat i en ny stad ofrivilligt och hade svårt att anpassa mig. Det var för mig lätt att tycka synd om mig själv, jag längtade hem och engagerade mig inte i det nya som fanns omkring mig. Då kände jag mig ensam. Det var en känsla som jag inte vill uppleva igen.

Numera är jag hemma och känner mig inte alls ensam.

Jag väljer däremot att spendera mycket tid på "egenvård", med tankar och sysselsättningar som jag bara vill och kan tänka eller göra när jag är för mig själv.

Jag vet att alla människor är skapta med olika behov av olika saker i livet. Jag kräver inte att alla ska rätta sig efter någon mall, men jag tror att många behöver mer tid för sig själva än vad de tar sig. Idag är det svårt för många att få tid för sig själv, det kan vara många som drar i en, det är sällan helt tomt på schemat. Datorn står på, någon söker dig på MSN, mobilen piper eller ringer. Plötsligt var de där timmarna som du skulle ägna åt dig själv uppätna av annat.

Tänk en gång extra och finn dig själv genom att spendera tid med dig själv.
Ta en promenad, utan mobil och utan att säga till någon att du gör det.



Veckans värsting - "Svenskapolisen" rättar...
Glöm inte att det heter få-färre-färst. Många använder liten-mindre-minst helt felaktigt. Om ett fotbollslag bara har 9 man på plan, då har de färre spelare än andra laget, de har oxå färst spelare av de båda lagen. Skulle de haft mindre spelare då skulle det handlat om deras respektive storlek rent fysiskt. Inte antalet.

Bland duntäcken och falukorv

Jag spenderade gårdagen tillsammans med en underbart trevlig tjej. Vi var hemma hos henne och hade hyrt en rulle. När jag kom dit hade hon kommit fram till att hon var hungrig och hade börjat med en smarrig ugnsbakad falukorv, ni vet en sådan med ost och grejer mellan korvskivorna. Efter lite mat hamnade vi i soffan och frusen som hon var hade hon tagit fram sitt goa täcke. Hon var så nöjd att det hade blivit lite kallare ute. Hon sa att hon längtade efter vintern för då kunde man ha mössa på sig. Täcket svepte hon in sig i och sjönk sedan ner i soffan. Som synes nöjd som aldrig förr. Det var ett duntäcke hon hade om sin kropp. Ett varmt, tungt och tryggt sådant.


Det var då rubriken till den här bloggen slog ner som blixten i ett höstregn. "Bland duntäcken och falukorv."

Det kommer inte att handla mer om varken duntäcken eller om falukorv, åtminstone inte den här gången, men jag kände att jag ville lägga några rader på att förklara rubriken. Jag ska ägna resten av spalten åt att förundras över fenomenet "Mamma". Jag syftar i första hand på min egen mamma, men jag har kommit till insikt att hon inte är ensam om att besitta underliga egenskaper som just mamma.

Genom åren har jag funderat mycket kring varför mamma alltid kan veta. Hon vet hur jag mår utan att fråga. Hon "känner på sig", säger hon, att jag grubblar över något. Oftast svarar jag: "Det är lugnt, mamma, allt är bra", men jag vet med mig att jag allt som oftast har fel. Jag svarar så för att inte oro henne i onödan och väntar istället en dag eller två med att berätta det jag hade funderat på. Kanske väntar jag även för att jag inte vill erkänna att hon har rätt i det som hon säger att hon känner på sig.

"Visst", kan ni säga, en mamma känner sina barn utan och innan, men varför fungerar inte pappor på samma sätt? Är detta enbart manligt och kvinnligt eller händer det något med individen den dagen de kan kalla sig föräldrar? Sker det någon lustig genförändring i kroppen dagen då det första barnet kommer till jorden? Är det för att vi har legat i mammas mage en stund? Har det bildats en osynlig symbios mellan barnet och kvinnan som nu kallar sig mamma?

Min mamma råkar vara mamma åt tre pojkar, och som ni vet så har pojkar lite svårare att plocka fram känslorna. Åtminstone vill jag påstå att vi tre inte är de mest känslomässiga pojkarna i denna världen. Kanske är det så att det är en bidragande orsak till att mamma "känner på sig". Hon kompenserar sina söners bristande förmåga att känna efter genom att själv vara den som plockar fram de rätta känslorna åt oss.

Jag är helt övertygad om att jag inte sitter här ensam med de här tankarna. Stämmer det jag skriver? Fungerar din mamma på ett liknande sätt? Skriv gärna en kommentar...

Sist men inte minst vill jag ägna några tankar åt paret Daniel/Mia. Det är inte bara Mia som känner att hon har varit gravid länge nog nu. Jag minns dig knappt som "ogravid", Mia. Daniel, du kan väl titta till Mia och fråga henne om det sker något konstigt i samband med födseln, ja förutom själva födseln då, som i sig är helt otrolig.
Jag önskar er all lycka och framgång med den lille. Nästa gång jag skriver vet jag att han/hon finns hos er, utanför Mia!