Mannen i den vita hatten (8 år senare...)

______________En ensam pojke på en strand i Thailand _____________

Stan har varit och är fortfarande full av unga män och kvinnor som just lämnat tolv hårda år bakom sig. Det är med ett leende på läpparna jag ser de fjuniga grabbarna hoppa på flaken, skrika GAAAAAAAAAAAH och hälla i sig billig fulöl. EN dag när det händer, EN enda dag! Dagen efter den dagen är bara en vanlig dag igen, fast utan skolan, för alltid.

Det kanske låter som om jag är sarkastisk, och till viss del är jag väl det, men jag minns hur det var. Man är inte äldre än man gör sig. När man är 18-19 år då är man vuxen med sina egna mått mätt. Man är lyckligt ovetandes om det mesta, om betungande hyresavier, blöjbyten, arbetstider, övertid och dagistider. Det är därför jag blir lite avundsjuk på de där glada studenterna, de har åren framför sig, och de är inte så färgade av samhället ännu. Man VILL inget annat än att ta sig ut på arbetsmarknaden, eller att få inrikta sig på något man längtat efter. Att få känna sig lite friare, men hur fri blir man egentligen?

Jag faller tillbaka på det jag en gång började att skriva om på denna blogg. Att rannsaka sig själv och sitt liv. Vilka måsten har du? Måste du äga en bil, båt och sommarstuga? Måste du ha den senaste mobilen? Styr samhället människan eller människan samhället?

Jag har i alla fall inte ångrat något av allt jag hunnit med sedan jag var mannen i vita hatten.

Njut av sommaren och se till att göra det som du verkligen vill göra. Ingen annan kan leva ditt liv åt dig.

Jag avslutar med en lite textrad från ett av sveriges bästa band (titeln är min rubrik)

Vi ska alla en gång dö....
Vi ska alla en gång dö....
Vi ska alla en gång dö...