Vi är många som hela tiden tror att vi är vuxna. Vi tror att vi har klarat av ungdomen och att vi är inne i den mogna världen. Jag tänker på tillfället från spårvagnen när jag ser en gammal dam gå ombord och jag reser mig för att låta henne sitta. För några år sedan kallades det ”Vilken artig ung pojke” medan man idag kallar det ”tack”.
Skillnaden är väl inte så stor kan man tycka. Skillnaden ligger totalt i betraktarens ögon, i detta fall hos den gamla damen som blev mycket mer förvånad av att en ung pojke kunde bereda henne en sittplats än åt att en ung man gjorde det.
Det finns andra erfarenheter som talar sitt tydliga språk. Samhällets norm berättar för oss inom vilka ramar vi ska vara när vi är i en viss ålder. Vi ska festa, idrotta och gå i skolan när vi är unga. Vi ska stadga oss, jobba, hitta bostad och skaffa barn strax innan 30. Vad händer sedan? Ska livet fortsätta att följa ett redan färdiglagt schema?
Här gäller ju precis samma sak som hos tanten, sanningen ligger i betraktarens ögon. Det är bara du själv som bestämmer hur du lever ditt liv. Vem du delar det med, vem du INTE delar det med, Vad du gör med tiden och när du gör något. Att förstå att samhället har en stark påverkan på varje individ är inte helt självklart. Jag tror att när en person har insett vikten av trycket från det vi har runt oss så kan en person börja handla och leva på sitt eget sätt.
Det blir lite luddigt och nu riskerar jag att bli överdrivet filosofisk, men jag vill ända lägga vikt vid detta fenomen.
Jag sålde min TV igår (inte enbart för att stilla mitt dåliga samvete för icke-betald TV-licens). Inga av mina möbler i vardagsrummet är längre möblerade efter en ”dumburk”. Reaktionerna har varit olika, de flesta tycker att jag är knäpp och är övertygade om att det kommer att bli tomt för mig.
Jag minns i gymnasiet, runt 97-98, då slog den stora mobilrevolutionen till. Plötsligt hade hälften av alla man kände en mobiltelefon. Coolt tyckte jag. Något år senare minns jag att jag funderade på om jag kände någon utan mobil. Jag kom på två namn, Line och Johan. Idag vet jag att Line har skaffat en, varför vet jag inte, men det skulle inte förvåna mig om det var påtvingat från jobbet. Johan har jag inte koll på, men om han fortfarande inte har någon så är jag imponerad.
Det finns många exempel. Några av oss kanske undviker utvecklingen i ren protest. Jag har många gånger tänkt på vad en mobiltelefon gör med oss människor. Självklart har den sina fördelar, det vet vi alla. Jag tycker att vi ska ta oss en funderare på varför vi har den.
Ska vi själva kunna ringa när vi vill, eller ska vi själva kunna bli ringda till när andra vill? Återigen, samhällets krav på normalisering.
Mobilen har blivit klocka, alarm, kalender, ficklampa, kamera etc. Det är bra saker, jag gillar inte att ha armbandklocka t.ex. Mobilen funkar perfekt som ersättare.
Jag tror dock att många prylar, typ mobil, dator och tv-spel fördummar oss människor. Dessa saker minskar vår förmåga att tänka själv samt att fungera kreativt.
En kompis sa till mig
”En polare på jobbet suckade och sa, jag ska väl försöka få loss barnen från datorn”
kompisen sa då ”släng ut dom och lek eller nåt”
varpå polaren sa ”Går inte, de vet inte hur man gör”.
Detta är ett väldigt talande exempel. Om dagens unga människor inte får redskapen i sina händer så stannar de upp. De tänker inte längre kreativt. De slutar att vara Homo Sapiens och snart börjar de gå på alla fyra igen.
Om våra barn inte ska få lida av att ha en Homer-Simpson-hjärna (i ärtstorlek) så är det upp till oss att ta lite ansvar och införa gamla hederliga lekar såsom
”Pant-gömme”, ”Inte-nudda-sand” och ”Röda-vita-rosen”.
Med all respekt för vårt samhälle och den goda viljan däri vill jag säga följande:
Få saker överträffar den egna tankeförmågan.
Sluta inte att analysera det vi får serverat på silverfat.
Ta vara på din tid och ha roligt. (även om det innebär att spela X-box och sms:a)
Skillnaden är väl inte så stor kan man tycka. Skillnaden ligger totalt i betraktarens ögon, i detta fall hos den gamla damen som blev mycket mer förvånad av att en ung pojke kunde bereda henne en sittplats än åt att en ung man gjorde det.
Det finns andra erfarenheter som talar sitt tydliga språk. Samhällets norm berättar för oss inom vilka ramar vi ska vara när vi är i en viss ålder. Vi ska festa, idrotta och gå i skolan när vi är unga. Vi ska stadga oss, jobba, hitta bostad och skaffa barn strax innan 30. Vad händer sedan? Ska livet fortsätta att följa ett redan färdiglagt schema?
Här gäller ju precis samma sak som hos tanten, sanningen ligger i betraktarens ögon. Det är bara du själv som bestämmer hur du lever ditt liv. Vem du delar det med, vem du INTE delar det med, Vad du gör med tiden och när du gör något. Att förstå att samhället har en stark påverkan på varje individ är inte helt självklart. Jag tror att när en person har insett vikten av trycket från det vi har runt oss så kan en person börja handla och leva på sitt eget sätt.
Det blir lite luddigt och nu riskerar jag att bli överdrivet filosofisk, men jag vill ända lägga vikt vid detta fenomen.
Jag sålde min TV igår (inte enbart för att stilla mitt dåliga samvete för icke-betald TV-licens). Inga av mina möbler i vardagsrummet är längre möblerade efter en ”dumburk”. Reaktionerna har varit olika, de flesta tycker att jag är knäpp och är övertygade om att det kommer att bli tomt för mig.
Jag minns i gymnasiet, runt 97-98, då slog den stora mobilrevolutionen till. Plötsligt hade hälften av alla man kände en mobiltelefon. Coolt tyckte jag. Något år senare minns jag att jag funderade på om jag kände någon utan mobil. Jag kom på två namn, Line och Johan. Idag vet jag att Line har skaffat en, varför vet jag inte, men det skulle inte förvåna mig om det var påtvingat från jobbet. Johan har jag inte koll på, men om han fortfarande inte har någon så är jag imponerad.
Det finns många exempel. Några av oss kanske undviker utvecklingen i ren protest. Jag har många gånger tänkt på vad en mobiltelefon gör med oss människor. Självklart har den sina fördelar, det vet vi alla. Jag tycker att vi ska ta oss en funderare på varför vi har den.
Ska vi själva kunna ringa när vi vill, eller ska vi själva kunna bli ringda till när andra vill? Återigen, samhällets krav på normalisering.
Mobilen har blivit klocka, alarm, kalender, ficklampa, kamera etc. Det är bra saker, jag gillar inte att ha armbandklocka t.ex. Mobilen funkar perfekt som ersättare.
Jag tror dock att många prylar, typ mobil, dator och tv-spel fördummar oss människor. Dessa saker minskar vår förmåga att tänka själv samt att fungera kreativt.
En kompis sa till mig
”En polare på jobbet suckade och sa, jag ska väl försöka få loss barnen från datorn”
kompisen sa då ”släng ut dom och lek eller nåt”
varpå polaren sa ”Går inte, de vet inte hur man gör”.
Detta är ett väldigt talande exempel. Om dagens unga människor inte får redskapen i sina händer så stannar de upp. De tänker inte längre kreativt. De slutar att vara Homo Sapiens och snart börjar de gå på alla fyra igen.
Om våra barn inte ska få lida av att ha en Homer-Simpson-hjärna (i ärtstorlek) så är det upp till oss att ta lite ansvar och införa gamla hederliga lekar såsom
”Pant-gömme”, ”Inte-nudda-sand” och ”Röda-vita-rosen”.
Med all respekt för vårt samhälle och den goda viljan däri vill jag säga följande:
Få saker överträffar den egna tankeförmågan.
Sluta inte att analysera det vi får serverat på silverfat.
Ta vara på din tid och ha roligt. (även om det innebär att spela X-box och sms:a)
