Bland duntäcken och falukorv

Jag spenderade gårdagen tillsammans med en underbart trevlig tjej. Vi var hemma hos henne och hade hyrt en rulle. När jag kom dit hade hon kommit fram till att hon var hungrig och hade börjat med en smarrig ugnsbakad falukorv, ni vet en sådan med ost och grejer mellan korvskivorna. Efter lite mat hamnade vi i soffan och frusen som hon var hade hon tagit fram sitt goa täcke. Hon var så nöjd att det hade blivit lite kallare ute. Hon sa att hon längtade efter vintern för då kunde man ha mössa på sig. Täcket svepte hon in sig i och sjönk sedan ner i soffan. Som synes nöjd som aldrig förr. Det var ett duntäcke hon hade om sin kropp. Ett varmt, tungt och tryggt sådant.


Det var då rubriken till den här bloggen slog ner som blixten i ett höstregn. "Bland duntäcken och falukorv."

Det kommer inte att handla mer om varken duntäcken eller om falukorv, åtminstone inte den här gången, men jag kände att jag ville lägga några rader på att förklara rubriken. Jag ska ägna resten av spalten åt att förundras över fenomenet "Mamma". Jag syftar i första hand på min egen mamma, men jag har kommit till insikt att hon inte är ensam om att besitta underliga egenskaper som just mamma.

Genom åren har jag funderat mycket kring varför mamma alltid kan veta. Hon vet hur jag mår utan att fråga. Hon "känner på sig", säger hon, att jag grubblar över något. Oftast svarar jag: "Det är lugnt, mamma, allt är bra", men jag vet med mig att jag allt som oftast har fel. Jag svarar så för att inte oro henne i onödan och väntar istället en dag eller två med att berätta det jag hade funderat på. Kanske väntar jag även för att jag inte vill erkänna att hon har rätt i det som hon säger att hon känner på sig.

"Visst", kan ni säga, en mamma känner sina barn utan och innan, men varför fungerar inte pappor på samma sätt? Är detta enbart manligt och kvinnligt eller händer det något med individen den dagen de kan kalla sig föräldrar? Sker det någon lustig genförändring i kroppen dagen då det första barnet kommer till jorden? Är det för att vi har legat i mammas mage en stund? Har det bildats en osynlig symbios mellan barnet och kvinnan som nu kallar sig mamma?

Min mamma råkar vara mamma åt tre pojkar, och som ni vet så har pojkar lite svårare att plocka fram känslorna. Åtminstone vill jag påstå att vi tre inte är de mest känslomässiga pojkarna i denna världen. Kanske är det så att det är en bidragande orsak till att mamma "känner på sig". Hon kompenserar sina söners bristande förmåga att känna efter genom att själv vara den som plockar fram de rätta känslorna åt oss.

Jag är helt övertygad om att jag inte sitter här ensam med de här tankarna. Stämmer det jag skriver? Fungerar din mamma på ett liknande sätt? Skriv gärna en kommentar...

Sist men inte minst vill jag ägna några tankar åt paret Daniel/Mia. Det är inte bara Mia som känner att hon har varit gravid länge nog nu. Jag minns dig knappt som "ogravid", Mia. Daniel, du kan väl titta till Mia och fråga henne om det sker något konstigt i samband med födseln, ja förutom själva födseln då, som i sig är helt otrolig.
Jag önskar er all lycka och framgång med den lille. Nästa gång jag skriver vet jag att han/hon finns hos er, utanför Mia!